Minneapolis 3/30 1913. Tack för ditt kärkomna brev tillhanda för litet sedan och hvari jag ser att lilla tösen frodas och växer med helsa under Norderöns climat ganska gott till att döma av dit bref. Well godt att höra och Onkel önskar att det fortsätter allt framgent, till lycka och glädje för dig själv först och andra som vill se dig gå fram i lifvet utan sorg och smärta, om det kan gifvas. Vad ska jag nu helst skrifva om som kan intressera lilla Missin nej fröken får jag väl säga? Väder, vind, väder, sommar, politik? O, nej, det duger vel ej för unga flickor. Kläder och hattar, ja hur lilla fröken styr sig ut her nu när solen börjar skina varm nog så de kan gå i parkerna a kokotina., eller beskriva deras påskhattar. Nej du, ber om ursäkt ty det skulle erfodras för mycke tid, bläck och papper att beskriva dessa skapelser, somliga kan nog kallas så. Men största delen är i min uppfattning af en hatt och tycke missfoster. Well som de ser ut har vi nu våren på fullt allvar her i Nordvesten med fast den låtit vänta på sig lite. Det har varit en märklig vinter rundt her åtminstone, knappast någon snö och varmt och kallt nästan hvarannan dag och har fortsatt till nu. Fast mars månad har utmärkt sig för lite mer snö, regn och slask en andra. De senaste dagarna har det dock blifvet varmt och fortsätter det blir ej många dagar förrän det er grönt och fint. Just som jag skrifver kom det en så hård regnskur med storm att jag trodde att kontorsbyggnaden skulle gå över ända och åskan rullar glatt. Det har varit bedröfliga olyckor i många stater från tornados cykloner och ännu verre från översvämningar och hundratals om ej tusentals har mistat lifvet och upp till 100.000 har blifvit hemlösa. Men ännu vet de ej riktigt hur det er ty det är svårt att komma der och hjälpa och se. Detta är i Ohio Indiana Illinois m. fl. stater. Men detta ser du nog i tidningarna derhemma. Her i norra staterna er det ej någon fara för översvämningar som kunde åstadkomma sådana olyckor. Som jag ser av ditt bref så er du ej säker om du vill till Amerika eller ej och du vill kanske spara tills du blir lite gamlare. Mitt råd er om du skulle resa hit och ville så. Så spara ej tills du blir gammal, hellre ung her än der. Att lefva ut sina bästa år derhemma och sedan komma hit för bettre er ett misstag som mången tyverr gör. Men som jag sagt förr, jag vill ej locka någon. Man måste gifva var och en rett att gå efter hvad de finna best för dem sjelf i en sak som detta. Men vad jag funnit och sett av Amerika er att om man vill taga sig sjelf i akt och vill hjelpa sig sjelf framåt till något bettre i en framtid så er det her mycket bettre och ju yngre man ser in i förhållanden, seder och språk så mycket bättre. För min egen de, insåg jag detta när jag kom her och mången gång har jag önskat att jag varit her som gosse och fått tillfälle att lära när man kan, och när det går lära. Jag treffade Bessey Knutson i höstas en gång men har ej sett och vet ej om hon er her ännu. Hon sade sig trivas bra. Jag var till den plats hon hon arbetade after en gång men hon hade då flyttat. Två veckor sedan var Jacob Olsson hit och helsa på mig från Dakota. Han var her en vecka. För min del lefver jag som vanligt, blir gamlare (som andra, dag för dag), min helsa er god nog att lefva med fast den ej kan sägas vara prima vara men man får taga hvad man får när man köper detta sortens gods. Förutom en hård förkylning i vintras för det råa vedrets skull så har jag mått godt och har intet att klaga på. Mitt arbete vintertiden är näst till ingenting. Det mesta er att kläda sig och hålla sig varm. Och nu har de satt till en hjälpare her för mig och jag har det fint och varannan söndag får jag nu frihet. Dock gör jag ingenting andra söndagar och sitter her på offieen och filosoferar. Som nu. Oj, åter en skur, regnet strömmar ner och mörkt så jag måste hafva ljus att se fast det er dagen. Well, om du vore her i kväll så skulle vi allt språka litt om ett varje tänker jag eller gå och se någon rolig pjäs på teatern. Well nu er det qvell och jag har varit till kvällsvard och gått rundt lite för exercis. Men det blåser kall nord vestvind efter regnet så det er bettre att sitta inne her. Det är två stora kolvarmare så jag er varm nog och comfortabel. Men ett fattas och det er sällskap och i ensamheten går tiden trögt. Så jag får åter ta up lite (rabbla) med dej. Det var rett du undra hur jag tillbringade Julen. Jo, lika bra som nu i kväll men det var blott en ting jag mistade som jag iblandt fått och påmint mig om gamla landet. Hvad tror du det er? Lutfisk var det, jag har tyskar som verdfolk och naturlikt de bruka ej den. Men er nu mycket i bruk blandt Skandinaverna her vid jul. Detta var allt glädje och sorg jag hade. Nej då? Jag vet bestämt min tanke var långt från denna plats då och gladdes vid tanken på unga lyckliga dagar då Julen var något annat en den kan blifva och vara när man blir eldre .Och jag gladdes vid tanken at Du och andra i mina drömmar hade en glad och treflig Jul. Och då hade jag också min ”Merry Christmas”. Nog er det sant att den kanske varit ännu trefligare om jag liksom 5 år sedan fått se in i fröjdefulla och glada och nöjda ansikten. Trots låga kojor. Och hur tiden flyr min flicka, det synes blott en kort tid sedan jag sade mitt andra farwell till hembygd och Dig och andra. Men her sitter jag vel nu och kanske får dig på dystra tankar. Långt ifrån min mening, jag ångrar ej mitt val. Och jag trifves, her synes mig bettre. Det er blott och bart att jag har och vill hafva så länge lifvet sitter en varm och kär tanke för det land som bar min vagga. Den som ej har det er ingen man eller qvinna. Men tyverr finns det många att möta her som aldrig har ett godt ord att säga om sitt fosterland och synes hellre vilja banna en att önska lycka och framgång. Du säger i slutet av ditt bref att du måste sluta, du ”kan ej dikta bref”. Ett bref behöfver ej diktas. Du har hufvud ( och om jag minns rett ett vackert ett med) och i detta har du nog så mycket hjerna och du tänker, och du skrifver godt. Se der allt som fodras, sett ner tanken som den kommer på papperet och du har ett bref. Just lika med detta jag skrifver nu, tankar just som dom kommit. Men om dessa er till smak vet jag ej.Men om ite hoppas jag du förgifver en gammal knarrig Onkel. Och om det er något serskilt som jag kunde skrifva om så hvar ej blyg och fråga Onkel, som ska försöka stå till buds om jag lever. Du må helsa lilla Elsa samt alla andra så mycket godt. Önskar dig och alla samman god lycka, helsa och allt det gode man kan få i denne verld. Må dessa enkla rader nå dig med helsa nu och allt framgent och jag hoppas en dag få möta dig her eller der och se dig munter frisk och sund och ren och skär som de blommor som nu snart upprinna. Lef vel alla och envar och glöm ej att iblandt senda några rader ty det gläder Onkel.
Paul Hagfield 3049 California St.
|